För hundra år sedan verkade en helt svenskspråkig metallarbetarfackavdelning i Helsingfors. Mycket av det som då diskuterades känns lika aktuellt ännu idag. En liknande svensk avdelning fanns under några år då också i Åbo, och än idag verkar Vasa svenska metallarbetarfackavdelning.
Den 12 november 1905 samlades 300 personer i Broholmsmanegen vid nuvarande Paasivuorigatan i Helsingfors för att grunda Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning som en underavdelning till socialdemokratiska Helsingfors svenska arbetarförening. Till mötesordförande valdes filaren Nylund och till sekreterare Aug. Hagman. Magister Mårten Holmberg höll ett "med bifall hälsat föredrag om arbetarrörelsen". Avsikten var att medlemmarna skulle förkovra sig i fackligt, ekonomiskt, intellektuellt och socialt hänseende. Redan fem år tidigare hade det funnits en kortlivad avdelning med samma namn.
Mårten Holmberg hörde till de akademiker som i början av 1900-talet spelat en framträdande roll inom den finlandssvenska arbetarrörelsen, men som sedermera lämnade den på grund av dess radikalisering.
I bakgrunden fanns storstrejken 1905 som ledde till ett uppsving för arbetarrörelsen i Finland. Kanske det var därför filaren Nylund framhöll att alla arbetare borde betrygga varandra och vikten av ett lugnt och humant uppträdande.
Den nya metallfackavdelningen höll i allmänhet sina möten runt Broholmen. Arbetets Vänners lokal i Sörnäs, Kafé Kaisaniemi vid Unionsgatan 41 och Folkets hus vid Cirkus- (numera Paasivuori-)gatan 5 var de populäraste platserna. Ibland skymtar också Balders lokal i centrum av staden, samt en lokal vid Trädgårdsgatan 4.
För att bära upp medlemsavgifterna beslöt man välja uppbördsmän för olika distrikt i Helsingfors. De geografiska områdena var: Sörnäs, Sörnäs järnvägsbro norrut (Vallgård och Hermanstad), Kronohagen, Brunnsparken, Rödbergen, Gräsviken, Arkadia norrut (Tölö) och Fredriksberg.
De viktigaste arbetsplatserna där medlemmarna fanns var: Sandvikens skeppsdocka, Maskin & Bro i Sörnäs, John Stenbergs maskinfabrik på Broholmen, Statsjärnvägarnas reparationsverkstad i Fredriksberg, Borgströms tobaksfabrik i Kronohagen, Spårvägarnas verkstad, Hubers verkstad samt G. Strömbergs elektriska fabrik.
Strejkbryteri var inte populärt. De medlemmar som varit strejkbrytare dömdes till böter som sedan gick till Metallarbetarförbundets arbetslöshetsfond.
Fritidsverksamheten spelade en viktig roll, varför man valde en särskild festbestyrelse. En gång fördes en lång diskussion om en sommarfest i Uppby på Degerö i Helsingfors. Var hyran för festplatsen för hög, kunde man garantera att alla deltagare gick hem i tid, vad skulle ske i händelse av regn?
Också avdelningens valspråk förorsakade en lång diskussion. Bland alternativen fanns Enighet och Sanning, Enighet och Styrka, Framåtskridande, Frihet och rätt. Det segrande förslaget blev den franska revolutionens valspråk Frihet, Jämlikhet och Broderskap.
Nordiskt samarbete upplevdes som viktigt och man godkände ett samarbetsavtal med metallförbunden i Sverige, Danmark och Norge. Ett konkret resultat var att man fick hjälp av Kristiania (nuvarande Oslo) järn- och metallfackavdelning för att spåra upp en försvunnen medlem.
Men en viss avmattning inträdde efter den första entusiasmen. Ofta orkade inte ens tio medlemmar komma upp på månadsmötena.
Så kom revolutionsåret 1917. Avdelningens medlemmar ökade plötsligt från 152 medlemmar till totalt 969 medlemmar. Av dem 701 män och 268 kvinnor. På grund av branschbyten och obetalda medlemsavgifter var dock rotationen stor. Avdelningens ordförande J. Vistbacka höll föredrag om fackliga kampmetoder, arbetslöshetsförsäkringen, svenskans ställning inom förbundet och hur man skulle sprida tidningen Arbetet. I mars 1917 deltog man i revolutionsoffrens begravning, en julisöndag arrangerades en Folkfest i Hagasundsparken och i september tågade man i en stor demonstration. Dessutom bildades en teaterklubb som hette "Viljan".
Inbördeskriget 1918 blev enligt verksamhetsberättelsen "Ett år av motgångar i arbetarrörelsen. Vid årets början såg det nog så lovande ut. Men så utbröt revolutionen i slutet av januari. och när den blev kuvad så blev det också ett stopp för hela Finlands arbetarrörelse." Avdelningens mångårige kassör Verner Kortman avled 1918 i Ekenäs fångläger men hur många medlemmar som dött i inbördeskriget hade styrelsen inte reda på. I bostäderna till två kända medlemmar i Helsingfors hade Lenin hållit sig gömd under revolutionen. De var Arthur Usenius som måste fly till Ryssland och Arthur Blomqvist som dömdes till döden. Han blev dock senare benådad.
Redan i december 1918 körde avdelningen igång igen. Medlemstalet var lite under hundra och i medeltal besöktes månadsmötena av 25 personer. Grundandet av begravnings- och sjukkassor och bildandet av studiecirklar dominerade verksamheten. Också vikten av nykterhet och kamp mot "fördärvliga följder av spritfloden" spelade en viktig roll.
Det sista bevarade protokollet är från 1922, men där framgår inte varför Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning som fått nummer 4 lades ner. En orsak kan ha varit den internationella fackliga splittringen i Amsterdam- och Moskvainternationalen som i slutskedet satte sin prägel på verksamheten. 1920 hade avdelningen lämnat soc. dem. partiet. Det finns dessutom uppgifter som tyder på en hård kamp mellan socialdemokraterna ledda av Vilhelm Långholm och kommunisterna som i Valfrid Zetterblom fick den siste ordföranden för avdelningen.
Källor: Helsingfors svenska järn- och metallarbetarfackavdelning nr 4, protokoll 1905 - 1922 i två pärmar. Tillgängliga på Arbetararkivet 331.88.671, Helsingfors.
I år har det gått exakt 110 år sedan Metallarbetarförbundet grundades. Det skedde den 21 till 23 juni 1899 i dåvarande Folkets hus i Helsingfors. Det var en träbyggnad vid Georgsgatan 27 i stadsdelen Kampen där Järn- och metallarbetstagarnas förbund hölls sitt konstituerande möte. På samma plats finns idag Amos Anderssons konstmuseum. Med anledning av jubileet publicerar vi en artikel om den svenska järn- och metallarbetarfackavdelningen som för hundra år sedan verkade i Helsingfors. Den pejlar i många avseenden den tidens stämningar inom fackföreningsrörelsen.